Vid 15 års ålder hade vi besök, vilket hände lite då och då. Efter en dags glam och skålande gick samtliga, inklusive mig själv till kojs.

KL 05.35 vaknade jag och insåg att den magra frukost minna föräldrar tänkt att bjuda våra gäster på inte anstod en gård i Hälsingland. Således startade jag min icke ännu trimmade moped, gav full gas och körde till Bollnäs; en plats där endast Statoil, med sitt utmärglade hushållssortiment var öppet.

Priserna var hutlösa, men jag ansåg att vår gästfrihet och därmed släktens heder var värd priset som gnagde ett ansenligt hål i min förhållandevis låga månadspeng. Jag köpte smör, kakao, pärlsocker. Socker och havregryn fanns redan i skafferiet där hemma.

Den intelligenta läsaren har nu säkerligen redan förstått att de var chokladbollar som stod på menyn.

Handlingen med resa hade endast taget kring 45 minuter och vid hemkomsten satte jag raskt igång att tillreda bakverken. När smeten var färdig tänkte jag först göra vanliga bollar, men insåg att jag inte ville massproducera. Jag ville vara en konstnär. Jag ville göra ett statment. Vilket bättre sätt att göra ett statment, än att rulla hela satsen till en enda stor fotbollsstor chokladboll och hälla pärlsocker och karamellfärg över.

När jag var klar begrundade och beundrade jag mitt verk och drog mig tillbaka till sovplatsen. En äkta konstnär lämnar sina verk åt betraktaren.

Författaren är död sade Roland Barthes. Bagaren är död tänkte jag. Eftersom att bagaren var den som skitat ned köket och han var död sket jag i att städa och diska.