Kategori: Barndomens bravader

Min tid som halvblind glasögonorm

För en stor del av de många individer som strax efter sin skolstart för första gången sätter ett par glasögon på näsan så är det en stund av fanatisk klarhet, ett ögonblick då världen framträder i all sin glans. Min upplevelse var dock den direkt motsatta.

När jag precis börjat skolan fick mina föräldrar för sig, av oklar anledning, att mina ögon inte helt höll måttet och beslutade att jag skulle träffa en ögonläkare. Fint skulle det vara, ingen optiker dög. Till en början var min visit till ögonläkaren rätt angenäm, dagen började med att jag fick åka X-tåget till Gävle, eller Djavle som de sa i utropet, detta begav sig under de dagar då utropen fortfarande var manuella och framfördes av den inhemska tågpersonalen. Efter att på bussförbindelsen till lasarettet fått den storartade äran att trycka på stopknappen i samband med att den kollektiva fyrhjulingen närmade sig stadens sjukvårdsetablissemang började dagens härlighet att avta avsevärt. När jag trädde in entrén möttes jag av en doftmatta besående av eter, steril plast och automatkaffe, en föraning om att hårda timmar var att vänta.

I väntrummet fann jag en tids tröst från en brandbil av trä, men knappt hade jag bekantat mig med tingestens alla aspekter innan någon skum främling kallade mig vid mitt namn, lyfte upp och bar in mig i ett rum, allt utan att föräldrarna gjorde någonting för att ingripa. Det bör tilläggas att jag nyligen sett ett inslag på Lilla aktuellt om barn som blir bortrövade från sina föräldrar, så det var endast naturligt att jag anande det värsta. Den glasögonprydde skummisen var dock inte någon hårdnackad kriminell hallick, utan av den hedervärda professionen ögonläkare.

Mannen tog fram en flaska ögondroppar och distraherade mig med en bild föreställande en traktor i taket medan han applicerade vätskan på mina ögon. Det var uppenbart att mina ögon inte tyckte om det främmande ämnet, för inom en halvtimme såg jag så suddigt att det var omöjligt att självständigt röra sig i ej tidigare besökta rum. Som tröst fick jag en kexchoklad ur konfektyrautomaten, men vad var det mot ett förlorat sinne? Situationen var dock inte permanent och när jag återfått ögats funktion fortlöpte hela undersökningen som ett vanligt besök hos optikern.

Väl tillbaka i Bollnäs skulle jag få mina glasögon. För att glasögonbärande barn inte skulle mobbas för sitt verktyg som korrigerar defekt syn, fick vi ofta höra historier om hur fiktiva ungar i vår egen ålder motvilligt tvingades ta på sig ett par glasögon för att fullständigt frälsas av sin nyvunna synstyrka. Detta var före jag hade lärt mig att skilja på fiktion och realitet och jag väntade mig verkligen att jag skulle få syn som en örn, det fick jag inte. Glasögonen skulle bota min översynthet genom att emulera närsyntet, i flera år hade samhälle, föräldrar och lärare som enda mål att hålla mig fastkedjad i närsynthetens dimmiga brunn.

I kamp mot travet för en ny cykel

Det gick inte länge att bestrida. Den cykel jag först lärt mig framföra tvåhjuligt fordon på, samt sedan frekvent, under överinseende av målsman, använts som transportmedel var för liten. Detta berodde inte på att velocipeden i fråga krympt, vilket skulle varit en naturlig slutsats då den frekvent utsatts för regnväder, samt stundtals tvättats med aningen för varmt vatten. Men så var inte fallet: Det var mig själv, i egen hög person som hade blivit större; anledningen till detta sakförhållande finner du här.

Istället för att låta mig ta farväl av mina dagar med en betydligt större aktionsradie än fotgängare, beslutade mina föräldrar sig för att en ny cykel skulle inhandlas. Således for vi till en plats, som enligt annons i lokaltidningen hade öppet och dessutom utbytte velocipeder mot papperslappar med roliga gubbar.

Väl framme vid cykelbutiken möttes vi av tomhet, inte tomhet på tvåhjulingar, dessa stod uppradade bakom en gallergrind, utan tomhet på mänsklig aktivitet. Efter att komplenterat möjligheten att vi plötsligt inträtt i en postapokalyptisk värld eller alternativt slungats tillbaka till antedevuliansk tid fann vi det mer plausibelt att försäljaren återfanns i det hus över vars ingång företagsnamnet stod skrivet med stora bleknade romerska kapitäler. Men inte heller där möttes vi av framgångar. En slags ringande i receptionsklockan gav inget resultat. Till slut tog min mor mod till sig och gick in i dörren bakom disken. Några ögonblick senare återvände hon med etablissemangets ägare, som var arg som en spik; inte för att en av hans potentiella kunder ignorerat den endast personal-skylt som prydde dörren, utan för att vi, i vår enfald och förhärdade skrupelfrihet, valt att terrorisera honom under den timme som travet sändes.

Han ansåg att vi egentligen borde lära oss veta hut, men eftersom  att kunden alltid har rätt tillät han oss titta på cyklarna under de stunder som inte själva loppen kördes; under heaten var vi förvisade till en vattenkokare och en tom burk frystorkat kaffe av lägre kvalitet.

Jag fastnade redan på ett tidigt stadium för en cykel och mitt val möttes av bifal från mina föräldrar. Trångmålet låg i att det tog för lång tid att skiva köpehandlingen och varenda gång ett nytt lopp började slängde han det påbörjade verket, för att sätta penna på blankt papper vid återkomsten. När min mor antydde att det kunde vara värt att spara det halvskrivna dokumentet mellan loppen hävdade han att hon, som kvinna, inte kunde förstå sig på företagarens förpliktelser och insinuerade att hon önskade låta handlingen ligga kvar på disken för fiffel med siffrorna, medan han såg på travet; så lätt lurar man inte en cykelförsäljare.

Tillslut blev avtalet klart och vi ålades att betala 950 kr, det inklusive 200 kr extra för att vi begärt service på obekväm tid. Inköpet packades in i bakluckan och fördes till ett bättre hem och tillvaro.

Nästa gång som vi av liknande anledning tvingades göra samma process igen valde vi inte att återvända till den travälskande cykelaffären.

Röd svarttaxi

För några år sedan, då jag ännu var lite nog att jonglera med, om man skulle haft sadistiska drag, bedrev jag taxiverksamhet. Jag fanns inte med i någon myndighets register så det rörde sig om ett solklart svarttaxifall. Min suspekta status med de offentliga ämbetsverken avskräckte dock inga av mina kunder då jag ensam satt på den enda bilen lämplig för det klientel jag riktat in min verksamhet på.

Det stora problemet min verksamhet stötte på låg i den bristfälliga infrastruktur i vilken jag tvingades arbeta. Mitt i vägen stack det upp trästycken som inte bara försvårade körning, men som också utgjorde ett hot mot fotgängares tår. Det verkligt stora hindret var dock en knölig backe, av de vuxna kallad trappan.

Många försök gjordes, med både kaplastavar, lego och madrasser som byggmaterial, för att eliminera den prekära trafiksituationen. Jag har all anledning att tro att samtliga av mina försök att förbättra situationen för mänskilgenten genom utbyggnad av infrastrukturen skulle lyckats om inte vårt jordklot befolkats av huliganer, skadegörare och sabotörer. Dag efter dag gick jag till säng med en färdig och fungerade trafiklösning som skulle invigas nästkommande morgon och dag efter dag vaknade jag för att finna mitt arbete vara som helt bortsopat; ett verk gjort förgäves.

En entreprenör låter dock inte omständigheterna hindra honom och jag fortsatte min taxiverksamhet och det framgångsrikt. Körningarna bara rullade in.

Till slut började jag slutligen växa ur verksamheten och kände att jag behövde nya utmaningar. Tack och lov så hade den samtida inställningen till arbete och företagsamhet slagit igenom; några årtionden tidigare hade jag fått bära det mindre smickrande attributet hoppjerka.

 

Bobbycar

Hur jag förvandlade ett leksakstält till vattenledning

Ett festis-tält var ett leksakstält av lägre kvalitet som man fick på köpet om man köpte en platta festis. Jag vet inte om det var drycken eller tältet som hägrade, men på något sätt lurade jag min far till att göra det stora inköpet, vilka metoder jag använde har jag glömt bort; jag lämnar till läsaren att avgöra om minnesförlusten är medveten eller ej.

Hur som helst. Tältet tålde inte den minsta vindpust och av den anledningen sattes det upp blott en gång. Sedan dess har tältduken legat obrukad. Tältpinnarna däremot fick ett helt annat, och oväntat, användningsområde.

Några veckor senare beslutade jag mig att bygga en egen bostad på vardagsrumsgolvet. I sann tidsanda valde jag kuddar och täcken som byggnadsmaterial, något som visade sig vara ett gott val då bygget framskred med stora steg. När man nya boning var invigd bestämde jag mig för att min byggning, likt alla moderna fastigheter borde ha rinnande vatten. Tältpinnarna var ihåliga, toaletten låg en meter bort, det var prefekt lutning mellan handfatet och bostaden på vardagsrumsgolvet.

Jag skulle precis sätta på vattnet när min mamma kom in och förstörde mitt arbete. Hon sa att hon ingrep för att min konstruktion skulle fungerat.