För en stor del av de många individer som strax efter sin skolstart för första gången sätter ett par glasögon på näsan så är det en stund av fanatisk klarhet, ett ögonblick då världen framträder i all sin glans. Min upplevelse var dock den direkt motsatta.

När jag precis börjat skolan fick mina föräldrar för sig, av oklar anledning, att mina ögon inte helt höll måttet och beslutade att jag skulle träffa en ögonläkare. Fint skulle det vara, ingen optiker dög. Till en början var min visit till ögonläkaren rätt angenäm, dagen började med att jag fick åka X-tåget till Gävle, eller Djavle som de sa i utropet, detta begav sig under de dagar då utropen fortfarande var manuella och framfördes av den inhemska tågpersonalen. Efter att på bussförbindelsen till lasarettet fått den storartade äran att trycka på stopknappen i samband med att den kollektiva fyrhjulingen närmade sig stadens sjukvårdsetablissemang började dagens härlighet att avta avsevärt. När jag trädde in entrén möttes jag av en doftmatta besående av eter, steril plast och automatkaffe, en föraning om att hårda timmar var att vänta.

I väntrummet fann jag en tids tröst från en brandbil av trä, men knappt hade jag bekantat mig med tingestens alla aspekter innan någon skum främling kallade mig vid mitt namn, lyfte upp och bar in mig i ett rum, allt utan att föräldrarna gjorde någonting för att ingripa. Det bör tilläggas att jag nyligen sett ett inslag på Lilla aktuellt om barn som blir bortrövade från sina föräldrar, så det var endast naturligt att jag anande det värsta. Den glasögonprydde skummisen var dock inte någon hårdnackad kriminell hallick, utan av den hedervärda professionen ögonläkare.

Mannen tog fram en flaska ögondroppar och distraherade mig med en bild föreställande en traktor i taket medan han applicerade vätskan på mina ögon. Det var uppenbart att mina ögon inte tyckte om det främmande ämnet, för inom en halvtimme såg jag så suddigt att det var omöjligt att självständigt röra sig i ej tidigare besökta rum. Som tröst fick jag en kexchoklad ur konfektyrautomaten, men vad var det mot ett förlorat sinne? Situationen var dock inte permanent och när jag återfått ögats funktion fortlöpte hela undersökningen som ett vanligt besök hos optikern.

Väl tillbaka i Bollnäs skulle jag få mina glasögon. För att glasögonbärande barn inte skulle mobbas för sitt verktyg som korrigerar defekt syn, fick vi ofta höra historier om hur fiktiva ungar i vår egen ålder motvilligt tvingades ta på sig ett par glasögon för att fullständigt frälsas av sin nyvunna synstyrka. Detta var före jag hade lärt mig att skilja på fiktion och realitet och jag väntade mig verkligen att jag skulle få syn som en örn, det fick jag inte. Glasögonen skulle bota min översynthet genom att emulera närsyntet, i flera år hade samhälle, föräldrar och lärare som enda mål att hålla mig fastkedjad i närsynthetens dimmiga brunn.