Det gick inte länge att bestrida. Den cykel jag först lärt mig framföra tvåhjuligt fordon på, samt sedan frekvent, under överinseende av målsman, använts som transportmedel var för liten. Detta berodde inte på att velocipeden i fråga krympt, vilket skulle varit en naturlig slutsats då den frekvent utsatts för regnväder, samt stundtals tvättats med aningen för varmt vatten. Men så var inte fallet: Det var mig själv, i egen hög person som hade blivit större; anledningen till detta sakförhållande finner du här.

Istället för att låta mig ta farväl av mina dagar med en betydligt större aktionsradie än fotgängare, beslutade mina föräldrar sig för att en ny cykel skulle inhandlas. Således for vi till en plats, som enligt annons i lokaltidningen hade öppet och dessutom utbytte velocipeder mot papperslappar med roliga gubbar.

Väl framme vid cykelbutiken möttes vi av tomhet, inte tomhet på tvåhjulingar, dessa stod uppradade bakom en gallergrind, utan tomhet på mänsklig aktivitet. Efter att komplenterat möjligheten att vi plötsligt inträtt i en postapokalyptisk värld eller alternativt slungats tillbaka till antedevuliansk tid fann vi det mer plausibelt att försäljaren återfanns i det hus över vars ingång företagsnamnet stod skrivet med stora bleknade romerska kapitäler. Men inte heller där möttes vi av framgångar. En slags ringande i receptionsklockan gav inget resultat. Till slut tog min mor mod till sig och gick in i dörren bakom disken. Några ögonblick senare återvände hon med etablissemangets ägare, som var arg som en spik; inte för att en av hans potentiella kunder ignorerat den endast personal-skylt som prydde dörren, utan för att vi, i vår enfald och förhärdade skrupelfrihet, valt att terrorisera honom under den timme som travet sändes.

Han ansåg att vi egentligen borde lära oss veta hut, men eftersom  att kunden alltid har rätt tillät han oss titta på cyklarna under de stunder som inte själva loppen kördes; under heaten var vi förvisade till en vattenkokare och en tom burk frystorkat kaffe av lägre kvalitet.

Jag fastnade redan på ett tidigt stadium för en cykel och mitt val möttes av bifal från mina föräldrar. Trångmålet låg i att det tog för lång tid att skiva köpehandlingen och varenda gång ett nytt lopp började slängde han det påbörjade verket, för att sätta penna på blankt papper vid återkomsten. När min mor antydde att det kunde vara värt att spara det halvskrivna dokumentet mellan loppen hävdade han att hon, som kvinna, inte kunde förstå sig på företagarens förpliktelser och insinuerade att hon önskade låta handlingen ligga kvar på disken för fiffel med siffrorna, medan han såg på travet; så lätt lurar man inte en cykelförsäljare.

Tillslut blev avtalet klart och vi ålades att betala 950 kr, det inklusive 200 kr extra för att vi begärt service på obekväm tid. Inköpet packades in i bakluckan och fördes till ett bättre hem och tillvaro.

Nästa gång som vi av liknande anledning tvingades göra samma process igen valde vi inte att återvända till den travälskande cykelaffären.