För några år sedan, då jag ännu var lite nog att jonglera med, om man skulle haft sadistiska drag, bedrev jag taxiverksamhet. Jag fanns inte med i någon myndighets register så det rörde sig om ett solklart svarttaxifall. Min suspekta status med de offentliga ämbetsverken avskräckte dock inga av mina kunder då jag ensam satt på den enda bilen lämplig för det klientel jag riktat in min verksamhet på.

Det stora problemet min verksamhet stötte på låg i den bristfälliga infrastruktur i vilken jag tvingades arbeta. Mitt i vägen stack det upp trästycken som inte bara försvårade körning, men som också utgjorde ett hot mot fotgängares tår. Det verkligt stora hindret var dock en knölig backe, av de vuxna kallad trappan.

Många försök gjordes, med både kaplastavar, lego och madrasser som byggmaterial, för att eliminera den prekära trafiksituationen. Jag har all anledning att tro att samtliga av mina försök att förbättra situationen för mänskilgenten genom utbyggnad av infrastrukturen skulle lyckats om inte vårt jordklot befolkats av huliganer, skadegörare och sabotörer. Dag efter dag gick jag till säng med en färdig och fungerade trafiklösning som skulle invigas nästkommande morgon och dag efter dag vaknade jag för att finna mitt arbete vara som helt bortsopat; ett verk gjort förgäves.

En entreprenör låter dock inte omständigheterna hindra honom och jag fortsatte min taxiverksamhet och det framgångsrikt. Körningarna bara rullade in.

Till slut började jag slutligen växa ur verksamheten och kände att jag behövde nya utmaningar. Tack och lov så hade den samtida inställningen till arbete och företagsamhet slagit igenom; några årtionden tidigare hade jag fått bära det mindre smickrande attributet hoppjerka.

 

Bobbycar