Min tid som halvblind glasögonorm

För en stor del av de många individer som strax efter sin skolstart för första gången sätter ett par glasögon på näsan så är det en stund av fanatisk klarhet, ett ögonblick då världen framträder i all sin glans. Min upplevelse var dock den direkt motsatta.

När jag precis börjat skolan fick mina föräldrar för sig, av oklar anledning, att mina ögon inte helt höll måttet och beslutade att jag skulle träffa en ögonläkare. Fint skulle det vara, ingen optiker dög. Till en början var min visit till ögonläkaren rätt angenäm, dagen började med att jag fick åka X-tåget till Gävle, eller Djavle som de sa i utropet, detta begav sig under de dagar då utropen fortfarande var manuella och framfördes av den inhemska tågpersonalen. Efter att på bussförbindelsen till lasarettet fått den storartade äran att trycka på stopknappen i samband med att den kollektiva fyrhjulingen närmade sig stadens sjukvårdsetablissemang började dagens härlighet att avta avsevärt. När jag trädde in entrén möttes jag av en doftmatta besående av eter, steril plast och automatkaffe, en föraning om att hårda timmar var att vänta.

I väntrummet fann jag en tids tröst från en brandbil av trä, men knappt hade jag bekantat mig med tingestens alla aspekter innan någon skum främling kallade mig vid mitt namn, lyfte upp och bar in mig i ett rum, allt utan att föräldrarna gjorde någonting för att ingripa. Det bör tilläggas att jag nyligen sett ett inslag på Lilla aktuellt om barn som blir bortrövade från sina föräldrar, så det var endast naturligt att jag anande det värsta. Den glasögonprydde skummisen var dock inte någon hårdnackad kriminell hallick, utan av den hedervärda professionen ögonläkare.

Mannen tog fram en flaska ögondroppar och distraherade mig med en bild föreställande en traktor i taket medan han applicerade vätskan på mina ögon. Det var uppenbart att mina ögon inte tyckte om det främmande ämnet, för inom en halvtimme såg jag så suddigt att det var omöjligt att självständigt röra sig i ej tidigare besökta rum. Som tröst fick jag en kexchoklad ur konfektyrautomaten, men vad var det mot ett förlorat sinne? Situationen var dock inte permanent och när jag återfått ögats funktion fortlöpte hela undersökningen som ett vanligt besök hos optikern.

Väl tillbaka i Bollnäs skulle jag få mina glasögon. För att glasögonbärande barn inte skulle mobbas för sitt verktyg som korrigerar defekt syn, fick vi ofta höra historier om hur fiktiva ungar i vår egen ålder motvilligt tvingades ta på sig ett par glasögon för att fullständigt frälsas av sin nyvunna synstyrka. Detta var före jag hade lärt mig att skilja på fiktion och realitet och jag väntade mig verkligen att jag skulle få syn som en örn, det fick jag inte. Glasögonen skulle bota min översynthet genom att emulera närsyntet, i flera år hade samhälle, föräldrar och lärare som enda mål att hålla mig fastkedjad i närsynthetens dimmiga brunn.

Hur ett internetfenomen förvandlade mig först till besatt kapitalist och sedan besviken sate

Folk köper vad fan som helst på Tradera, så vi startade aktiebolaget Ungjävlar AB. Nu blir vi rika!

Ungjävlarna i ”Mongo från yttre rymden – Det störande ljudet

Mongofilmerna var verkligen en suspekt underhållning. De producerades genom att skaparna scannande Kalle Anka-tidningar och ersatte dialogen i pratbubblorna med replikskiften som oftast kretsade kring knark och självmord.

Det gjordes dussintals filmer mellan åren 2000 – 2012 och youtube översvämmades såkallade fan-mongofilmer. För min del innebar dock dessa filmer något helt annat, jag fick upp ögonen för Tradera, platsen där ”folk köper vad fan som helst” och hemma hos mig fanns det massor av saker som gick att kategorisera som ”vad fan som helst”. En framtid helt utan förvärvsarbete gick att skönja.

Således blev det bestämt att jag skulle börja sälja på Tradera. Det började med flytväst av mindre modell som gick under klubban för en försvinnande liten summa, för att sedan fortsätta med liknande objekt och profiter, besvikelsen var enorm. Ibland var det till och med så att jag inte fick saker sålt!

Jag tappade snabbt suget och slutade göra affärer på den tidigare nämnda auktionssiten.

Men ibland kan Ungjävlarnas syntetiska röst smyga sig in i huvudet och då säger vissa att man vid midnattstimmen fortfarande kan se en gammal besviken traderafarare stryka runt bland klubbslagen.

I kamp mot travet för en ny cykel

Det gick inte länge att bestrida. Den cykel jag först lärt mig framföra tvåhjuligt fordon på, samt sedan frekvent, under överinseende av målsman, använts som transportmedel var för liten. Detta berodde inte på att velocipeden i fråga krympt, vilket skulle varit en naturlig slutsats då den frekvent utsatts för regnväder, samt stundtals tvättats med aningen för varmt vatten. Men så var inte fallet: Det var mig själv, i egen hög person som hade blivit större; anledningen till detta sakförhållande finner du här.

Istället för att låta mig ta farväl av mina dagar med en betydligt större aktionsradie än fotgängare, beslutade mina föräldrar sig för att en ny cykel skulle inhandlas. Således for vi till en plats, som enligt annons i lokaltidningen hade öppet och dessutom utbytte velocipeder mot papperslappar med roliga gubbar.

Väl framme vid cykelbutiken möttes vi av tomhet, inte tomhet på tvåhjulingar, dessa stod uppradade bakom en gallergrind, utan tomhet på mänsklig aktivitet. Efter att komplenterat möjligheten att vi plötsligt inträtt i en postapokalyptisk värld eller alternativt slungats tillbaka till antedevuliansk tid fann vi det mer plausibelt att försäljaren återfanns i det hus över vars ingång företagsnamnet stod skrivet med stora bleknade romerska kapitäler. Men inte heller där möttes vi av framgångar. En slags ringande i receptionsklockan gav inget resultat. Till slut tog min mor mod till sig och gick in i dörren bakom disken. Några ögonblick senare återvände hon med etablissemangets ägare, som var arg som en spik; inte för att en av hans potentiella kunder ignorerat den endast personal-skylt som prydde dörren, utan för att vi, i vår enfald och förhärdade skrupelfrihet, valt att terrorisera honom under den timme som travet sändes.

Han ansåg att vi egentligen borde lära oss veta hut, men eftersom  att kunden alltid har rätt tillät han oss titta på cyklarna under de stunder som inte själva loppen kördes; under heaten var vi förvisade till en vattenkokare och en tom burk frystorkat kaffe av lägre kvalitet.

Jag fastnade redan på ett tidigt stadium för en cykel och mitt val möttes av bifal från mina föräldrar. Trångmålet låg i att det tog för lång tid att skiva köpehandlingen och varenda gång ett nytt lopp började slängde han det påbörjade verket, för att sätta penna på blankt papper vid återkomsten. När min mor antydde att det kunde vara värt att spara det halvskrivna dokumentet mellan loppen hävdade han att hon, som kvinna, inte kunde förstå sig på företagarens förpliktelser och insinuerade att hon önskade låta handlingen ligga kvar på disken för fiffel med siffrorna, medan han såg på travet; så lätt lurar man inte en cykelförsäljare.

Tillslut blev avtalet klart och vi ålades att betala 950 kr, det inklusive 200 kr extra för att vi begärt service på obekväm tid. Inköpet packades in i bakluckan och fördes till ett bättre hem och tillvaro.

Nästa gång som vi av liknande anledning tvingades göra samma process igen valde vi inte att återvända till den travälskande cykelaffären.

De besnablade penningbössornas likvidation och obduktion

Idag krossades föreningsbankssparelefanterna. Detta borde varit en högtidlig stund med fest och ballongsläpp, men förlöpte hela utan ceremonier. 

Idéen med denna sparform var att man i hemmets trygghet själv skulle spara när man hade kontanta medel som kunde undvaras. När bössan var full begav man sig till banken, som hade nyckeln till det besnablade plastdjuret. Väl på plats tömdes elefanten och beloppet fördes till sparkontot, på vilken räntan var 12% under min förpubertala ålder.

Förutom glädjen i att spara och därmed klara sig från epitetet slösaktig snorunge, belönades man av Föreningsbanken med saft, pepparkakor, ballong och en present som varierade från år till år; ett år kunde det vara ett paraply andra år ett ritblock med kritor. De vuxna fick fula skärmmössor; det lönade sig således att vara barn på 90-talet.

I de båda bössorna fanns sex kronor, varav fem i nu giltiga mynt.


 

Det egendomliga sakförhållandet mellan ett födelsemärke på mitt knä och framgångarna för Kooperativa Förbundets dotterbolag

Mängden födelsemärken i värden är enormt och de flesta ägnar sällan några djupare tankar kring dess existens. Det skulle dock vara ett misstag att se dessa pigmentfläckar som något nödvändigt irrelevant för världsordningen i stort.  Ett bevis för detta är det märke som jag burit sedan 16 september 2742 a. u. c (g.s). Denna var och är till viss mån även idag mycket lik den logotyp som Kooperativa Förbundet använde åren 2720 - 2748 a. u. c. Min hypotes, som nedan obestridligt kommer styrkas, är att KF, vid min födelse överförde dess själ till mitt högra knä, på samma maner som Voldemort transplanterade en del av sin ande till Harry potters änne.

Innan jag går vidare ska det påpekas att likheterna mellan mig och det brittiska fiktionella trollkarlsbarnet är ytterst begränsade. Om man bortser från våra kroppsmärkens kontakt med främmande personer, både fysiska och juridiska, så går våra personligheter och egenskaper till absolut största del isär. Visst, jag har ett ärr i pannan, som dock uppkommit genom dykning och inte genom försök till barnavdagatagande och även jag känner en viss tillfredställelse av att vifta med en pinne och mumla konstiga saker; men å andra sidan föredrar jag dammsugare framför kvast, samt är totalt främmande för ormars personliga agenda. Min liknelse till Harry Potter var således bara ett pedagogiskt grepp och inte ett försök att framställa mig som dennes verkliga like. Låt oss fortsätta.

När KF bytte logga fortsatte organisationens öde vara avhängigt av mitt högra knä, men den kraft som fick födelsemärket att hålla sig i rätt form upphörde att vara en realitet. Långsamt, med årens gång, började pigmentfläcken allt mer likna en sjuklig leverfläck. Det som en gång varit KF:s själ materialiserad, är nu så olik sin ursprungliga form att det inte längre går att betrakta som samma ting. Naturvetare skulle säkert säga att dess form förändrades pågrund att jag växte kraftigt under mina första levnadsår, vilket jag inte förnekar. Men vad orsakade att jag började växa? Detta kan inte vetenskapen på något sätt förklara; men svaret kommer lätt med min transsubstantiella själshypotes: KF:s logotypbyte! Motbevisa mig om ni kan!

COOP:s, som är ett dotterbolag till Kooperativa Förbundet, samtliga svårigheter att hävda sig i konkurrensen går endast att förklara genom den ovan nämnda hypotesen. Som alla förstår kan inte något som saknar en själ fungera och trots att KF och därmed COOP alltjämt har en själ, i och med att födelsemärket allt jämt sitter där på knävecket, så är den nu obrukbar. Deras enda verkliga och långsiktiga hopp vore att byta tillbaka till den gamla loggan, vänta till födelsemärket på mitt knä återfår sitt ursprungliga form och sedan med sin själsliga kraft återvunnen och intakt påbörja återerövringen av vår statsnations gunst.

Hur min första augustikväll i Umeå blev till ett privat avsnitt ur Fångarna på fortet

Jag befann mig i en sparsamt möblerad lägenhet på Ersboda i Umeå, det var min första augustkväll i Holmlunds kalifat. TV4 hade återupplivat den gamla förstörelsen Fångarna på fortet och jag kände mig, som trogen tittare under dess föra inkaration, tvingad att se programmet. Programmet i vilket personer som på ett eller annat sätt gjort sig kända, utövar gymnastiska övingar under hotet att bli inlåsta.

Genom min bristande konsumtion av kommersiell television de föregående åren var jag lyckligt ovetande om den enorma ökningen av plötsliga ljudvolymshöjningar i sändningen, av gemene man kallad reklamavbrott.

Jag kände inte mig manad att låta hjärntvättas av kapitalet, så under de stunder Bonnier finansierade sin största TV-kanal klev jag till hallen, i vilken det inte fanns något ljus, då det saknades glödlampa i brukbart skick; anledningen att jag valde just hallen som destination var den mörka egenskapen. Detta inte för att jag önskade att befinna mig i mörkret, likt en läderlapp, utanför att jag ville ha ljus. Detta kan tyckas lika ologiskt som att kriga för fred, men jag försäkrar er att det fanns en väl utarbetat och solid tanke bakom mitt förfarande. Det var nämligen så att jag tänkte byta ut det lilla päronformade glasstycket med en nu avbrunnen glödtråd i, till en med intakt och oanvänd sådan; och på så sätt förvandla hallen från en grotta av mörker till en fästning av ljus.

Efterhand tröttnade jag på Gunde Svans numera, i min höga meningen, alltför utslätade dalmål och började ägna mig åt lamparamturen på heltid. TV:n stod dock alltjämt på. Arbetet gick sakta framåt, men utan att veta det gled jag långsamt mot en katastrof. Det var min absoluta övertygelse att skruvarna endast tjänade som spärr, så att det inte skulle gå att skruva loss glaskulan som täckte ljuskällan; de visade sig att de hade en betydligt mer central funktion. De var skruvarna som höll fast det skyddande objektet av smält sand.  I samma stund som de tävlande i Fångarna på fortet matade in det korrekta lösenordet för guldskatten så drog jag med ett ryck ur den sista skruven. På TV:n föll guldpengar ned. I hallen föll en glaskula ned. På TV:n låg mängder med små mynt. I hallen låg ännu fler och ännu mindre glasbitar. På TV:n samlades det guldmynt. I hallen samlades det glasbitar. Den enda egentliga skillnaden var att min fångst inte blev vägd.

När jag gick ned från stolen ådrog jag mig en skada, som jag hade kunnat tala ut om i den kolorerade veckopressen om den uppståt på det berömda fortet längst Frankrikes kust. En mindre skärva  gjord av smält sand, som för bara några minuter sedan hade spelat en liten men viktig roll i den klotformade tingesten, fann sig en helt ny situation som främmande objekt i min vänstra fot.

 

Röd svarttaxi

För några år sedan, då jag ännu var lite nog att jonglera med, om man skulle haft sadistiska drag, bedrev jag taxiverksamhet. Jag fanns inte med i någon myndighets register så det rörde sig om ett solklart svarttaxifall. Min suspekta status med de offentliga ämbetsverken avskräckte dock inga av mina kunder då jag ensam satt på den enda bilen lämplig för det klientel jag riktat in min verksamhet på.

Det stora problemet min verksamhet stötte på låg i den bristfälliga infrastruktur i vilken jag tvingades arbeta. Mitt i vägen stack det upp trästycken som inte bara försvårade körning, men som också utgjorde ett hot mot fotgängares tår. Det verkligt stora hindret var dock en knölig backe, av de vuxna kallad trappan.

Många försök gjordes, med både kaplastavar, lego och madrasser som byggmaterial, för att eliminera den prekära trafiksituationen. Jag har all anledning att tro att samtliga av mina försök att förbättra situationen för mänskilgenten genom utbyggnad av infrastrukturen skulle lyckats om inte vårt jordklot befolkats av huliganer, skadegörare och sabotörer. Dag efter dag gick jag till säng med en färdig och fungerade trafiklösning som skulle invigas nästkommande morgon och dag efter dag vaknade jag för att finna mitt arbete vara som helt bortsopat; ett verk gjort förgäves.

En entreprenör låter dock inte omständigheterna hindra honom och jag fortsatte min taxiverksamhet och det framgångsrikt. Körningarna bara rullade in.

Till slut började jag slutligen växa ur verksamheten och kände att jag behövde nya utmaningar. Tack och lov så hade den samtida inställningen till arbete och företagsamhet slagit igenom; några årtionden tidigare hade jag fått bära det mindre smickrande attributet hoppjerka.

 

Bobbycar

Hur jag räddade en frukost vid blott 15 års ålder

Vid 15 års ålder hade vi besök, vilket hände lite då och då. Efter en dags glam och skålande gick samtliga, inklusive mig själv till kojs.

KL 05.35 vaknade jag och insåg att den magra frukost minna föräldrar tänkt att bjuda våra gäster på inte anstod en gård i Hälsingland. Således startade jag min icke ännu trimmade moped, gav full gas och körde till Bollnäs; en plats där endast Statoil, med sitt utmärglade hushållssortiment var öppet.

Priserna var hutlösa, men jag ansåg att vår gästfrihet och därmed släktens heder var värd priset som gnagde ett ansenligt hål i min förhållandevis låga månadspeng. Jag köpte smör, kakao, pärlsocker. Socker och havregryn fanns redan i skafferiet där hemma.

Den intelligenta läsaren har nu säkerligen redan förstått att de var chokladbollar som stod på menyn.

Handlingen med resa hade endast taget kring 45 minuter och vid hemkomsten satte jag raskt igång att tillreda bakverken. När smeten var färdig tänkte jag först göra vanliga bollar, men insåg att jag inte ville massproducera. Jag ville vara en konstnär. Jag ville göra ett statment. Vilket bättre sätt att göra ett statment, än att rulla hela satsen till en enda stor fotbollsstor chokladboll och hälla pärlsocker och karamellfärg över.

När jag var klar begrundade och beundrade jag mitt verk och drog mig tillbaka till sovplatsen. En äkta konstnär lämnar sina verk åt betraktaren.

Författaren är död sade Roland Barthes. Bagaren är död tänkte jag. Eftersom att bagaren var den som skitat ned köket och han var död sket jag i att städa och diska.

Hur jag förvandlade ett leksakstält till vattenledning

Ett festis-tält var ett leksakstält av lägre kvalitet som man fick på köpet om man köpte en platta festis. Jag vet inte om det var drycken eller tältet som hägrade, men på något sätt lurade jag min far till att göra det stora inköpet, vilka metoder jag använde har jag glömt bort; jag lämnar till läsaren att avgöra om minnesförlusten är medveten eller ej.

Hur som helst. Tältet tålde inte den minsta vindpust och av den anledningen sattes det upp blott en gång. Sedan dess har tältduken legat obrukad. Tältpinnarna däremot fick ett helt annat, och oväntat, användningsområde.

Några veckor senare beslutade jag mig att bygga en egen bostad på vardagsrumsgolvet. I sann tidsanda valde jag kuddar och täcken som byggnadsmaterial, något som visade sig vara ett gott val då bygget framskred med stora steg. När man nya boning var invigd bestämde jag mig för att min byggning, likt alla moderna fastigheter borde ha rinnande vatten. Tältpinnarna var ihåliga, toaletten låg en meter bort, det var prefekt lutning mellan handfatet och bostaden på vardagsrumsgolvet.

Jag skulle precis sätta på vattnet när min mamma kom in och förstörde mitt arbete. Hon sa att hon ingrep för att min konstruktion skulle fungerat.

MÜNCHHAUSEN: BOIWE

Baron Hieronimus Carl Friedrich Freiherr von Münchhausen var en man med två stora passioner i sitt liv; att dricka öl och berätta rövarhistorier, helst samtidigt. Den enda rövarhistorien större än  Münchhausens rövarhistorier är rövarhistorien om Münchhausens rövarhistorier. Från allt av döma rörde sig det inte av något värre beteende än skryt i samband med intag av alkohol, men av okänd anledning tog hans namn och ryckte fart i populärkulturen under 1700-talet och gav upphov till flertalet skönlitterära litterära verk där Münchhausen var huvudkaraktär.

Detta är en blogg i samma anda, om Boiwes äventyr. Detta är Münchhausen: Boiwe.